GRUNDLÄGGARNA

Denna summariska redogörelse bygger på handlingar i byakistan.

13/10 1767

Syneinstrument utfärdat för Herman Olofsson från Villvattnet Burträsk. Syn den 23/9 och värdering av möjligheten för nybygge (se stencil). En stuga är uppsatt och åker omtalas; mulbete, kvarnställe, skog och fiske. Allt nödvändigt för en familj som ska existera i ödemarken.

Troligen hade Herman-Orsa M bott där någon tid. Att den by som H.O grundlade fick ett så naturskönt läge tänkte knappast han på. Han hade andra värderingar. Söderläget och höjden klarade nattfrosten, det var viktigt för kornet. Sedan kom de viktiga ängarna. Enligt syneinstrumentet värderade man ängsslåttern efter röjsel till 72 skrindland.

Men redan här börjar ängesproblemen för nybyggarna och de skulle pågå länge. Några bönder i Norsjö hade röjt och bärgat hö vid Stor och Lillträsket samt Kjällmyran. Efter diverse skriverier fick Jon Jonsson

1792

och Zachris Olofsson lösa ut äganderätten för 2 riksdaler 16 skillingar.

1783

Herman Olofsson ansöker om insyning av Myrträsket (som han vill gräva ut och förvandla till äng) + 3 myrar till.

1785

Här drabbar han ihop med Hemmingsborna som åberopar ett papper från 1766. Dessutom hade H.O. sålt hälften av nybygget åt en annan utan tillstånd.

1786

Zachris Olofsson, Stafträsk övertar andra hälften.

1787

Syneprotokoll. Klar gräns mot Hemmingen. Nybygget hade skattefrihet. Då fordrades att nybyggaren skulle röja och odla och bygga nödiga hus. Zachri Orsa, som tillträtt nybygget året innan, får sådana uppgifter.

1788

Zachris erhåller mer mark

1792

Ny syn. Gränsen klar mot Norsjö.

1793

Ägodelning mellan Jon Jonsson och Zachris Olofsson. Odlingsuppgift: 8 tunnland.

1796‑ 98

Ansökning om en "nybyggnadsinrättning vid så kallade Kattisträsk”

Nybygget hade utsynats 1777. Oklart om ägare. Ny besiktning. Risliden får Kattisberg (och Talliden)

1798

Syn och beskrivning av Z.O:s nybygge. LO:s läxa: uppsätta stuga med kammare, fähus med foderlada, röja skog 2 tunnland, upptaga åker 1 dito, röja äng till 5 skrindland.

1798

Jon Jonsson ansöker om krononybygge mot frihetsår. Införsel i jordaboken.

1800

Utslag. Tillstyrkt 25 frihetsår till 1824. Odlas 1/4 mantal.

Tillstyrkt 25 frihetsår även för Zachris Olofsson. Odlas 3/10 mantal.

1804

Zachris Olofsson har fått skatteproblem (se om skatter)

1805

Byn har fått en Charta och skattläggs.

1802-1827

I flera omgångar söker åborna "odisponerade Lägeslägenheter". Man anhåller om "nådigt tillstånd ‑ ‑ allra mjukaste Tjänare", Zachris Olofsson, Pehr och Olof Zachrisson. Tydligen hjälper länsman Pehr Bjuhr till med skrivelserna. Artigheterna är påfallande (se stencil).

Vad men mest tvistar om är Kjägellidbäcken. För att få mer ängsmark ansöker man också om utgrävning av sjöar. Det var inte så enkelt att vara nybyggare i ödemarken. Myndigheterna hade sina tjänstemän, grannarna bevakade vad de ansåg var deras. Korrespondensen med Konungens Befallningshavare är omfattande. Risliden är en gränsby. Sockentillhörigheten var inte självklar. Byn har tillhört Skellefteå, Lycksele. Burträsk och till sist Norsjö. Därför har släktforskningen vissa problem.

1805

Ansöker Rislidenborna om kyrkorätt i Nordsjö Capell samt att fä erlägga kronoutskylderna där. Detta tillstyrks intill den dag det blir särskilt pastorat i denna öde trakt". Hemmanen är till större delen belägna i Burträsk varför skatt ska erläggas där.

1806

Nya nybyggare har tillkommit

1808

Utslag på ansökan av Olof och Pehr Zachrisson att i tvänne lika delar"klyva" sina ägor. Pehr bebor gamla gården. Olof flyttar litet i Nordväst. Husen delas och Olofs del flyttas.

1817

Kyrkoskatt i Norsjö. Där får de också bevista gudstjänsten. Hemmanen återförs till Skellefteå jordabok.

Det ej skattlagda Kattisberg läggs till vid skatt. "Endera av åborna bör från den gamla tomten avflytta och på tjänligt ställe göra sig ett nytt gårdsställe!"

1820

Pehr Bjuhr anhåller om en kyrko och byaväg.

1832

Tillhör Risliden skattemässigt Norsjö

STORSKIFTE        AVVITTRINGEN        LAGA SKIFTE

HUR BYN DELADES

1767

Från första början är Herman Olofsson ensam ägare till Risliden.

1785

Avträder han hälften till drängen Jon Jonsson

1786

Överlåter Herman Olofsson sin andra del till Zacharias Olofsson.

1793

Ägodelning mellan Jon Jonsson och Zachris Olofsson

Under 1800 - ‑talets början tillträder nya ägare. Äng och åker har utökats så nybyggarna ansöker om storskifte. Carta fanns över byn sedan 1805 och storskifte var påbjudet enl. lag 1783.

1815

Storskifte. Närvarande är nämndeman Olof Persson, Storliden och bonden John Gabrielsson, Arnberget, för vilka samtliga jordägare hyste förtroende. Vid delningen skulle stor vikt läggas vid ägornas naturliga godhet och bördighet. Först utstakades den väg som i framtiden skulle begagnas genom byns ägor. Den 6 okt uppskjuts förrättningen "för korta dagar". 29 junius 1816 börjar man på nytt. 11 juli är åker och äng klara och man ska fördela byns skatteskog. Grannarna började "någon ordväxling". Zachris motsatte sig och Pehr instämde. Slåttern ska börja. Man gör ett avtal om bete och uttag ur skogen. Någon delning av skogen sker inte förrän laga skifte 1880.

Storskiftet förrättades av lantmätare.

Kostnad: Etthundrasextio Riksmynt.

1856

Ensamhet insynas av en ”Abram-Orsa” som var son till en Zachrisson Olof, vars far  som gifter sig 1857-12-20 med Jakobsdotter Maria ”Ensam-Maja”

Zachris Olofsson född 1747.05.09 i Kalvträsk 5 Burträsk. Utflyttad 1786 från Stavträsk, Burträsk. Inflyttad 1786 till Risliden, Lycksele (idag Norsjö). Död 1825.01.17 i Risliden, Norsjö.

Zachris Olofsson köpte ena halvan av  hemmanet som ägdes av Herman Olofsson nybyggare i Risliden och dess grundare, (nedanför Bernt Lindström). Men genom hans hustru Anna inte ville bosätta sig i Risliden blev han nödgad att sälja sina ägor där.

Herman flyttar med sin familj till Bastuträsk, Lycksele efter det han sålt den första halvan av Risliden till en man vid namn Jon Jonsson från Villvattnet, Burträsk. Jon var gift med en brorsdotter till nämnde Zachris Olofsson och de kom till Risliden 1786, och det var den västra delen av byn som de blev ägare av medan Zachris med familj bosatte sig på den östra delen. Jon med familj bodde kvar i Risliden till 1808-1810 även de sålde och flyttade till Pausele, Lycksele. Enligt gamla utsagor var Zachris Olofsson och Britta Magdalena J. de första som vigdes i den nya församling som bildades i Norsjö 1811 tidigare hade Norsjö tillhört Skellefteå församling.

Denne Zachris är stamfader till de flesta som vuxit upp i Risliden, Ensamhet, Tvärliden, Talliden och Kattisberg. Många som utflyttat i vårt avlånga land.

Herman Olofsson avträder hälften till drängen Jan Jonsson Villvattnet.

1866

Avvittringen. Verkställt ägobyte mellan kronan och Rislidens by för att få rediga gränser. Risliden fick avträda äng och mossar, delvis till Burträsk. I vederlag fick man endast äng. Ytan krympte något men skatten (kallad ränta) ökade.

   6,43    kannor korn 5,04

 10,31 skålp. smör     3,30

  Penningar                1,01

Summa riksdaler       9,36 (?)

1880

Laga skifte. När arbetet påbörjades 11/6 1877 infann sig 14 bönder. Först kontrollerades alla rågångar och allmänningsmarkerna antecknades. Torpare Anders Zachrisson och Johan Olofsson får sin jord behålla på livstid. Sedan följer en mycket detaljerad beskrivning och värdering av varje jordbit, 2975 nr. Detta ska sedan fördelas så att de 14 bönderna får.

Tomt och åker

Äng

Nyodlingsmark (äng, skog)

Skogsskiften

Tala om pussel! Bitarna skulle fördelas efter tidigare ägovidd. Vem fick bo kvar på sin gamla tomt? Anton Andersson t.ex. fick flytta till Smidjegärdan, där han fick sitt åkerstycke. Alla timmerhus fick plockas ner: mangårdsbyggnad, bagarstuga, vedbod och hemlighus, fähus och sommarlagård. Problemen var jordkällare, mjölkkällare och brunn.Till hjälp skulle han få dagsverken samt 99,50 till tegel, spik.

När grödan är inbärgad ska de nya skiftena tillträdas. Efter detta var byn säkert inte vad den varit. Nya grannar, nya åkertegar, nya ängen. Hur klarade grannsämjan detta? Men givetvis var det nödvändigt för framtiden.

Kostnaden då som skulle fördelas?

Förrättningsmannen         7427,40

Godemännen                     187,82

Hantlangning                      365,00 .

Utflyttningskostnad            281,70

                                         8261,92

Allt utomordentligt snyggt dokumenterat i en stor bok av E. Gust. Huss m. fl.

"FÖRENINGEN"

4/8 1855

Rislidens byamän ansöker om tillstånd att få ”Tjärnliga lägenheter å Kronoallmänningen 1/2 mil norr om Risliden att inrätta ett eller flera nyhemman”. Syn förrättas 1856 Areal: 4 tunnland åker, 31 skrindland äng vid Lillberget utsynte. Olof Olofsson (Bergström) och Johan Persson innehavare av Kattisbergs nybygge bestred sedan upplåtelsen, därför att "vissa skrindland blivit upplåtna för Kattisberg". De hade också röjt och satt upp lador.

1858

Rislidens byamän svarar med en stämningsansökan. Nytt syneprotokoll. Abraham Olofsson, (O.Olofssons bror) som fått insynat Ensamhet 1856, tillfrågades. "Nybygget bör för namnets skull icke bliva trängt med för nära boende grannar", var hans genmäle. Däremot gör han inte anspråk på ängarna. Olof Olofsson uppger att han fått syn utfärdat på ängarna 1821.

1859

Härads Syna Rätt. Lantmätaren samt synemän från Innervik, Myckle m.fl. byar gick från änge till änge i 2 dagar. Kostnad: 327 kr 14 1/3 öre. Ny råstakning med säkre pålar. Syn av hö i hässjor och hö i lador. Hälften av Kattisbergs nybygge skiljs från, benämnes Talliden.

Nybygget "Föreningen" slutade med att bröder och kusiner möttes inför domstol. Risliden fick betala domstalskostnaden. Om detta blev en s.k. lärpenning må vara osagt, men efter vad vi vet var det enda gången byborna gjorde upp inför tinget.

1867

"Föreningen" skattläggs och kronoskatten blir på 3/32 mantal. Den förs på Johan Olofsson, som är till åbo antagen. Han skickar in preste­bevis, fattigdomsbevis samt avvittringsutslag. Ändå drabbas Johan Olofsson av utmätning.

1869 – 7/4,18/6, 5/7

Kyrkoherde EJ Solander sänder in två skrivelser samt en borgensförbindelse (Johan Johansson. CJ Fredriksson) för att hjälpa honom.

1870

Är J Olofsson missnöjd får han klaga hos Kungl. Maj inom 45 dagar! Dessutom skall han egenhändigt underteckna klagan, annars förlorar han sin talan. Här tar handlingarna slut. Nog var livet hårt för den medellöse.

 "GIVEN KONUNGEN VAD KONUNGEN TILLHÖR"

Risliden skattläggs första gången 10/12 1803, provisionellt till 5/16 mantal. Om man betalade skatt skulle odlings och byggskyldigheten falla bort. Äldsta nybyggets frihetsår hade gått ut. Nya insyningar hade frihetsår till 1824 (se Grundläggare)

1804

Klagar Zachris Olofsson över skatten

1805

26 juli syn för nedsatt skatt "Fiske till husbehov bestående av gädda, abborre och mört ‑ en husbehovs mjölkvarn hafva ock åbona upbyggt”. Skatt ock Ränta bör erläggas, ändring bifalls icke.

Zachris Olofsson svarar: "arbeta sig fram uti fattigdom måste sätta sig i skuld. Åbon är i 60 årsåldern med sin sjukliga hustru flytta till något annat och lämna sitt mödosamma arbete för ringa betalning". Han trodde att ingen ville tillträda nybygget om denne skulle betala både odlingar och utlagor.

Troligen måste Zachris Olofsson betala sin skatt. Staten behövde pengar. Kriget mot Ryssland, som pågick till 1809, tärde hårt på Sveriges ekonomi. I detta sammanhang kan nämnas att Risliden inte hade något soldattorp och slapp därför att sända söner till kriget. I stället betalade man till knekthållet en s.k. rotefrihetsavgift.

1843

Skattsedlar för fiske, tiondespannmål och rotefrihet för Rislidens by finns bevarade för åren 1876 ‑1878. Den s.k. räntan dessa år är 6.16/år. Skatt för gäddfiske i Storträsket 1843. Rislidens byamän erinras om sin skyldighet att bidraga med byggnadsvirke till Skellefteå storbros underhåll, 12 alnars längd och 7 tum i lilländan efter 8 tunnor skatt.

1846.

Under åren 1862-1875 ombyggdes Skellefteå älvsbro (stora bro). Till detta bygge fick byborna bidraga med virke och pengar, ca 200 riksdaler. Man kan fråga sig hur många gånger Rislidenborna använde "Stora bro", vilken nytta de hade av sina utlägg?

Nu kan vi ju vara stolta över att ha bidragit till att Sveriges äldsta träbro från 1737 bevarats och trafikeras 250 år senare.

ÅLDERMANNEN

§  1

Inom en by var Åldermannen en viktig person, "Honom åligger att hafva omsorgsfull omtanke och bestrida byens besta. Han bör äga lydnad utaf grannarna. Ålderman ombytes hvarje Miicaelii". Byamännen ska tillstyrka om den som ska betros förvaltningen. Ålderman kallar till majstämma i sitt eget hus och bjuder på kaffe. Om skyndsamma ärenden kommer på under året sänder ålderman budkavle till byamännen.

§ 2

Besluten ska Skriftligen uppsättas och förvaras i skrinet. Se stencilen fr. 1845.

Tecknet på värdigheten är åldermannastaven. Den ska ha snidats av Anders Jacobsson 1836. Staven bär hans initialer. När ett år har gått övertar nästa byaman staven till dess den vandrat genom byn.

(Här kan man lägga in en bild av staven)

Den får inte lämna byn, så 1987 års trottoar‑bönder får åka hem till Risliden vid majstämman, som numera hålls i Bönhuset, och bjuda på kaffe.

En dubblett till Åldermannastaven finns på Museet i Skellefteå.

Byaordning finns lagfäst 1875

Ny byaordning              1913 2/5

Utdrag ur 1913 års stadga:

§ 2 Byaålderman 1 år

§ 3 Styrelse på    1 år

§ 4 att kalla 7 dagar i förväg

För att stämman ska vara beslutsberättigad ‑ 10 personer närvarande. Röst efter skattetal.

Byaordningen skrevs under av 24 byamän. Av dessa lever endast Arvid Brännström.

RISLIDENS BYAKASSABOK 1911‑1969

1911

Årets omsättning                        10,78  (1969 årets bokslut  690,21)

1936

Bet. 26 dödade kråkor                  6,50

1943

Bet. 67 dödade kråkor à 25 öre  16,75

1946

576 dödade råttor à 15 öre          86,40

Under den tid räkenskapsboken omfattar har årsinkomsterna varit små. Ett undantag är 1961 då skog såldes från samfälld mark. Kassan omsluter då 1612,74. 1 övrigt har inkomsterna kommit från betesavgifter och sjöfoderslåtter.

1923

Sjöfoderslåtter                                   8,25

1956

Sjöfoderslåtter sista auktionsåret      2:-

Jämför pris och penningvärde! Ängsslåtter värderades högt ända till 40 talet. Efter andra världskriget förändras arbetsmarknaden och man slutar slå ängar. Ändå fortfor slåtterauktionen på majstämman till 1956.

PROTOKOLLSBOK FÖR RISLIDENS BY 1924‑1948

Föredragningslista: 1924

1.     Rislidens tjurförening

2.     Rislidens kontrollförening

3.     Årsmöte med delägarna i Rislidens bönhus

4.          ”            ”           ”                ”        lågspänningsnät

5.          ”            ”           ”                ”        spånhyvelförening

6.          ”            ”           ”                ”        gamla sågbolag

7.     Ordinarie årsmöte med Rislidens elektriska förening u.p.a.

d.     Räkenskaper och revisionsberättelse över byakassa och kvarnkassa

9.     Övriga byaangelägenheter

Auktion på sjöfoderslåtter    10,25

Betesavgift för unghästar       5:-

Stängsel på kronmarken

Val av snöplogfogde

Reparation av byvägen

1926

Första radiomottagaren

Lantbrevbärning 3 ggr veckan (tidigare 2 ggr) Tomt till blivande skolhus utstakas.

1927

Killingar gör ett sådant ofog så de får ej släppas på gemensam betesmark, ej heller gumsar. Åldermannen ska se till att detta efterföljs.

1928

Brandredskap

1929

Arnold Eriksson övertar snöplogning. Vakt vid Nölmyran för att inte korna ska beta på Avalidens ägor.

1931

Jekatten fridlyst (som råttfångare) 25 öre för död kråka

1932

Ej kastrerade baggar böter 5 kr. Fårfogde Oskar Persson får hälften av böterna.

1935

Anslagstavlor 3 st. i byn.

1937

Stora diskussioner om stängsel för fåren. Hushållningssällskapet förbjöd bete på samfälld mark.

1938.

"Helga den 1 maj som demonstrationsdag". Vattenreservoar för brand anläggs.

1941

Bertil Lundgren organiserar en brandkår i Rislidens by.

1943  

Spruthus och förvaringsrum för brandredskap byggs.

1945

15 öre betalas för varje skeppsråtta. När den nya byaordningen antogs 2/5 1913 valdes AV Söderlund till ordförande, Per Abraham Lundgren till sekreterare och kassör. Efter Söderlunds död 1932 fungerade Per Abraham Lundgren även som ordförande till dess att han sålde hemmanet 1948. Han blev då utan rösträtt i byastämman. När Per‑ Abraham lämnar protokollet önskar han byn en lycklig och ljus framtid. Bladet finns inklistrat i protokollsboken. Vid majstämman 1948 var inte Per Abraham Lundgren närvarande. Man tog upp en kollekt för inköp av minnesgåva till Per Abraham Lundgren.  Ny ordf. valdes  Per Söderlund.

Vid majstämman tog man upp kollekt till "bönprästen" och klockaren. Exempel på arvodet att dela lika mellan dessa:

1926

18,00 kr

1948

57,10 kr

1981

240,00 kr

Arvodet 1981 gick till Per Söderlund, som spelat orgel. Vid majstämman var han sjuk. Byns klockartradition tar slut med honom, bönpräst traditionen hade slutat på 50‑talet.

1987

Majstämman samlades lördagen den 2/5. Ordf. Sten‑Ivar Lundgren, sekr. Jonny Holmström

Parentation över de Rislidenbor som avlidit sedan föregående majstämma, nämligen Axel Forsberg, Sven Jakobsson, John Jakobsson, Signora f. Forsberg, Gerda Eriksson, Verner Sehlström och Ragnar Jakobsson.

Byastyrelsen består av 5 ledamöter; Sten‑Ivar Lundgren, Kent Brännström, Anita Eriksson, Jonny Holmström och Åke Eriksson.

Byakassan omsluter för räkenskapsåret 14 792,65 kr. Största inkomsten ar jaktarrenden 6 949,30 kr. Till reparation av bönhuset har utbetalats 13 617,80 kr.

De frågor som togs upp till behandling:

Indragning av Posten

Oljegrus genom byn

Gångbro över Kvarnån

Uppröjning av gamla kyrkvägen

Utvändig målning av bönhuset

Förvaring av gamla handlingar.

Valda kommittéer hade arbetat med frågorna och redovisade sina förslag. Enda frågan som mottogs negativt var indragningen av posten!

Åldermannastaven flyttade till nästa hemman och årets byaman, Forsbergs, bjöd på kaffe. Närvarande 20 st.

Efter paus följde fiskevårdsföreningens och bönhusets årsstämma (se resp. förening)

DIKNINGSFÖRETAG

Det är inte bara i Sara Lidmans skildringar som man dikat. Få byar ska ha satsat så mycket på utdikning av sanka områden och uppodling av myrar som i Risliden.

1783

Redan Herman Olofsson ansöker om att få sänka Myrträsket och förvandla det till äng.

1818

"utgräva till gräsbärande, förvandla en tjärn".

1812

Dikning vid Storträsket ska ge 10 skrindland.

1822‑1833

Ansökan om att få sänka Kattisträsket, Stor och Lillträsket. Pehr och Olof Zachrisson.

1834

Ansökan framställs av Pehr Bjuhr och Lars Bjursell med ojäviga nämnde män. Grävningskostnad 500 Riksdaler banko. Dikning över morland vid Lillmaratjärn 36 Riksdaler  32 skillingar.

1824‑1835‑1846

Gustaf Norén, Norsjö by, ansöker om utgrävning av Kattisträsket och Långträsket, ett utlopp 4 alnar djup, 3 alnar bredd. Då blir Risliden­borna rädda för att de nya intressenterna ska få mer mark vid avvittringen.

1887

Ansökning om syn vid utgrävning av Stor‑ och Lillträsket enligt lag om dikning och avledning av vatten.

1889

Inställs grävningen

1906‑1914

För att förebygga tidig nattfrost hade staten skapat en fond "1906 års frostfond till dikning av sanka och frostförande myrar". Anslaget är utan återbetalningsskyldighet, men blev företaget billigare skulle pengarna betalas tillbaka. Rislidens byarna och Ensamhet skriver kontrakt 25 maj 1906. Beloppet är på 17.900 kr. Hela kostnaden 36.500 kr. Antalet delägare 24 st. Jacob Holm och Leonard Lidén har haft en övervakande funktion vid fördelning av detta stora dikesföretag. Allt finns väl dokumenterat. Kostnaden för delägarna varierar mellan 2612,89 kr och 44,63 kr. Avsyningen kvitteras 13/4 1914. Då fick man sammanlagt ut 17.864,20. Porton och arvoden för tjänsteman hade borträknats 5 kr/ utbetalning.

Jakob Lundgren var kassör och Per Abraham Lundgren var räkenskapsförare.

När den stora dikningen var klar började uppodlingen av de torrlagda myrarna. Här utför byborna ett otroligt nyodlingsarbete. Stora arealer som nu växer igen med ris. Alla handgrävda diken gror igen. Vinden har vänt. Nu dikar man för skog.

1930‑ talet

Arbetslöshet på 1931‑1933 skapade nytt intresse för krondikning i skog. Staten bidrog med pengar. Många slet hårt med jordyxa och spade för ackordet och äran att ha grävt långt.

1963

Herman Olofssons dröm 1783 att gräva ut Myrträsket återupptas 1963. Då användes för första gången grävmaskin. Allan Thorstensson gjorde den historiska utgrävningen. Egentligen var detta projekt för sent utfört. Intresset för jordbruk gick katastrofalt tillbaka på 60‑talet. Den torrlagda myrmarken behövdes inte längre. Därför dämdes Myrträsket.

1970

Man gjorde en fågelsjö av odlingen!

1988

Nu planeras 75 km skogsdiken på Rislidens ägor. Totalkostnad 455.652 kr Staten bidrar med 50 %. Detta lär ska bli Rislidens sista diknings­ företag. Tro´t den som kan!

KVARNAR

1767

I syneinstrumentet omtalas qvarnställe med ? vid gården.

1805

Vid syn 26/7 1805 står:

"En husbehovs mjölkvarn hafva ock åborna uppbyggt uti Lillträskån på en sjättedels mils avfstånd från gårdarna".

1822

Ansökning om att "anlägga en squalte mjölkvarn å Kronoallmänningen uti så kallade Kipträskån”.

Länsmannen Pehr Bjuhr anbefalls att syna och beskriva samt insända protokollet. Kvarnstället beläget 3/8 mil sydost från Risliden vid ut­loppet av Kippträsket. Dammbygge för 30 riksdaler.

1823 Ansökan om att utan besiktning få i ”Kipträskån upbygga en husbehovs squalta mjölkvarn". Man anser att första förslaget blev för dyrt. Troligen blev det inte något bygge för Rislidens del i Kippträskån. Däremot blev det ombyggnad av gamla kvarnen 1889.

1923

Inga inkomster eller utgifter i kvarnkassan. Den slutar på 2,07.

1926

Kvarnen oanvändbar. Kvarnhuset inropades av NJ Nilsson för 65 kr.

1928

Auktion på kvarnstenar m.m

Kvarnstenar vidare    R Eriksson      4,50

                  snävare    K Brännström  3,‑‑‑

Lyftanordning m.m.     A Bergström  10,‑‑‑

                                                         17,50

                                    Kvarnkassan  2,07

Att fördela bland delägarna              19,57

Kraftstation

Kraftstationsbygget var ett djärvt grepp av byborna. Om vattentill­gången varit större hade förstås stationen kunnat utnyttjas bättre, särskilt när el började användas till annat än belysning. Lyset för­svann på nätterna. Som tillfällig besökare blev man förvånad, men det gällde att spara på vattnet.

Stationen byggdes i dyrtid med byamännen som borgenärer. När lånet skulle betalas rådde arbetslöshet och dåliga tider. Många byamän kom i ekonomiska svårigheter. Man levde i självhushållets tid, fa­miljerna var ofta stora och kontanter var det ont om. Byborna redde så småningom upp det hela, "en för alla, alla för en".

Seden Cyrus Eriksson lämnat tjänsten sköttes den av Nils Fällman. Han hade utbildat sig till elektriker i Katrineholm.

Området nere vid Kvarnån var länge ett "industricentrum"; kvarn, spånhyvel, såg och 1919-1946 kraftstation.

Nu har byamännen satsat på att rusta upp området till en utflykts­plats. Vägen dit har rensats från ris, gångbro har byggts över ån. Kvarnstenarna blir bord. En uppskattad utflykt dit var anordnad sommaren 1987.

Badplatsen och området kring Maratjärn har ställts i ordning. Risliden har natursköna fritidsområden nära byn. Andra utbyssar är välkomna att fiska, bada, koka kaffe och njuta av miljön.

FÖRENINGAR

Risliden kan ståta med många föreningar, och av skiftande slag. Dessa har fört protokoll och kassaböcker, som finns bevarade. Vi försöker ge en redogörelse här nedan.

Grundlogen Skogsrosen

Bildades annandag jul 1904 i Barnmorskelokalen. Kallista Norén, lärare och barnmorska, för protokoll och är troligtvis den som startar logen. Möten hölls varannan söndag kl 3 em. Logen skulle verka för nykterhet och i protokollen redogör sekreteraren Hilda Lidén för diskussioner om "dryckenskapslasten, måttlighetssupen, är spriten Guds gåva, sedan den blivit förvandlad till gift?" Sista protokollet i boken 1909.

Blåbandsförening / N.T.O.

Nykterhetsarbetet fortsatte i en Blåbandsförening och för arbetet bland barn `Hoppets Här".

N.T.O.  hade livlig verksamhet en period på 3d‑talet. Efter en svacka kom man igång på nytt på 50‑talet. Då var frågesport mycket populärt. Man tävlade även mot andra föreningar inom länet. Amatörteater, spex och musik tillhörde verksamheten inom N.T.O. Föreningen fick ta över en s.k. finnbarack från ett flyktingläger, som byggts upp i Norsjö under kriget. Den sattes upp på bya‑allmänningen intill gamla kyrkvägen. När N.T.O. lade ner sin verksamhet övertog Bygdeföreningen huset. Numera är den forna baracken byns bagarstuga.

NTO hade också givetvis ett namn: "Morgonrodnad". Detta poetiska namn hjälpte inte, verksamheten gick mot afton. När N.T.O. lades ner kom teater‑ och musiktalanger att jobba inom idrottsrörelsen.

Rislidens spånhyvelförening

Protokolls‑ och kassabok 1921‑1937

Spånhyvel fanns tidigare men 1920 hade förbättringsarbeten utförts, bl.a. spånhyvelsluss. För att klara det ekonomiska beslutade man att bilda en förening och teckna andelar. 34 st tecknar sig. Inträdesavgiften 50 öre. Vid hyvling betalade man avgift. När ekonomin senare tillät 1934 återbetalades insatskapitalet 50 öre! Ingen förlust för aktieägarna. Fast någon ränteinkomst blev det ej.

Gamla hyveln revs 1936 av Karl Forsberg och Viktor Söderlund för 16 kr.

Rislidens kontrollförening 1914‑1933

Kontrollföreningen finns dokumenterad i Protokollsbok, Kassabok och Kontrollböcker 2 st.

Kontrollböckerna innehåller uppgifter på kornas avkastning och ägare. Medelvärdet i mjölkmängd är ca 2300 kg/år/ko. Någon ko mjölkar 3000 kg många under 2000 kg. Fetthalten är låg 3,2‑3,5 %. Kontrollföreningen gör tydligen större nytta, för resultaten förbättras avsevärt. Urval av kobeståndet, inköp av tjurar och säkert bättre utfodring. ”Dji åt ain hä du dji åt täu, hon mjalk för tjwå à skit för baigge."

På sommaren var det kopremiering vid Per Abrahams Lundgrens sommarlagård. De flesta ställde upp med kor för bedömning. Högsta avkastningen gav Abrahams. Lundgrens ko Gråssy 3990 kg, och Per Lundgrens ko Hopplin 3899 kg.

Kassaboken t.ex 1916 mjölkprovare Jenny Lundgren. 95 stambokförda kor å 5 öre. Största omsättningen 1927‑28 lika med 405,23 kronor.

När boken slutredovisas får Per Abraham Lundgren 5,24 för sitt besvär med kassa och protokoll. Utdelning 89,55 till medlemmarna.

Protokollsbok 1914‑ ‑1934‑05‑01. Innehåller stadgar och bl.a. anbud på mat och‑logi till kontrollassistenten. Kostnaden varierar från 85 öre till 2 kr. Assistenten flyttar mest varje år.

Föreningen upphör efter att i flera år fört en tynande tillvaro.

Rislidens avelstjursförening 1910-1964

Stamrulla med få anteckningar.

Kassabok Tydligen fanns någon form av kollektiv tjurhållning tidigare då kassaboken startar med

1910

Behållning           52:15

Statsunderstöd  100:-­

Språngavgifter   118:-­

Största utgiften är tjurunderhåll 190 kr. Föreningen startar med god ekonomi.

1917

Inköp av tjuren Astrup 700 kr.

Detta år betäcktes      146 kor.

1919

Astrup säljs för 1375 kr

Då hade Astrup från Botsmark gjort sitt i Risliden. Botsmark var känt för att ha fina kreatursbesättningar och Astrups härstamning var till nytta för produktionen av mjölk och smörfett (se Kontrollböckerna)

1933

Slutredovisning för "gamla tjurföreningen"

1949

Ombildades föreningen. 177 andelar tecknas à 8 kr. Ny tjur, köps från Flarken, Nysätra.

1951 - 1957

Två tjurar med 170‑180 betäckningar varje år.

1964 2/11

Tjurföreningen avvecklas. 1/1 ‑ 16/10  65 kor. Utgående kassaöverskott 9092,25 att utdelas till andelsägarna, detta sedan andelarna à 8 kr betalats. När slutredovisningen var klar, sa kassören Per Söderlund att ingen förening i Risliden hade klarat sin ekonomi så bra som tjurföreningen! –1987

Samma höst startar seminverksamhet. Den utföll till böndernas belåtenhet. Antalet koägare är nu fyra med 50‑talet mjölkkor.

PLOGSTICKOR, GETARSTICKAN OCH GETARKÅKEN

Före motorplogningens tid gällde det att hålla vägarna framkomliga om vintern. Byn var delad i ploglag med plogning till bygränsen mot Tal­liden, Barliden och givetvis mot Norsjö. Vägen över sjön bultades. Sista plogningen som byborna utförde med häst gick till Kraftstationen 1946. När plogningen var utförd bars plogstickan till den granne som hade namnet under. Så vandrade plogstickorna genom byn. Att allt gick rätt tillväga säg en snöplogfogde till om, Han valdes vid majstämman.

Getarstickan färdades mellan koägarna. En getardag för varje mjölkko. Detta gällde bönderna, i västra delen av byn. Gränsen gick öster om Erikssons‑Söderlunds. Då man släppte korna på skogsbete västerut gav de sig in på Avalidens ägor. Korna var givetvis inte välkomna. Då beslutade man om en getare, egentligen en vakt.

På ömse sidor om vägen till Norsjö låg inhängnade  myrodlingar, som  Risliden ägde. Getaren motade där tillbaka korna. För att inte getaren på sin vaktpost skulle behöva sitta utan tak över huvudet byggde Edvard Persson 1930 ett litet hus åt vakten. Rislidenbor i lämplig ålder har tillbringar många dagar i Getarkåken. Numera är den borta, men namnet är bevarat i Getarkåkens Hot Top Band!

Skytteföreningen

Skytteföreningar bildades i många byar på 20‑30 talet. Så skedde också i Risliden. Föreningen hade en skjutbana och 2 mausergevär. Den ägde också en paviljong.

Verksamheten blev ganska kortlivad. Mausergevären såldes på auktion liksom paviljongen. Den ropades in av Jonas Brännström. Han fick en fin lada av den, en lada som var målad invändigt!

Fiskevårdsföreningen

Fiska gjorde de första bebyggarna i Risliden. Fisken var ett bra till­skott i fråga om mat. Man åt den nyfångad med också gravsaltad (och jäst = vibrånne‑mårten), rökt eller torkad. Torkad gädda kunde man göra lutfisk av. Fisktillgången ansågs så bra att man fick t.o.m betala skatt. Fisksorterna var gädda, abborre och mört. Flitigt fiske gjorde att tillgången på fisk givetvis sjönk.

1940 - talet

Vår generation har andra önskemål och resurser när det gäller fiske. Byborna bildade en fiskevårdsförening, som utför ett gott arbete även i fråga om miljövård. Första åtgärden var att köpa en not och fiska bort mörten. Sedan planterade man in gädda. Detta blev en kort historia.

Inplantering senare har gällt harr, öring och regnbågslax. Året 1987 Harryngel 2000 inplanterade i Kvarnån

Årsstämma 7/5 1988

1. Förslag om nytt fiskevårdsområde där hela sjösystemet ingår. Till dess att beslutet är klart arbetar fiskevårdsföreningen som tidigare.

2. Regnbågslax 550 kg inplanterad i Maratjärn. Öring inplanterad där tidigare. Försålt 770 dygnskort för 29 350:‑ kr

3. Cesiumhalten har legat rätt hög: sik, abborre 4104 Bq, gädda 1730 Bq. Nu är den på nedgång.

4. Vattenprover tas varje år. Inre Kippträsket hade 1982 Ph 6,21, år 1987 Ph 6,5 Alkaliteten är för låg men kalkning är ej nödvändig än.

5. Vassbekämpning och biotopvård.

6. Ferieungdom har rensat och snyggat upp runt stränderna.

7. Kastbryggor ska läggas ut.

8. Fisketillsyningsmän 6 st. har utbildats.

9. Kurs i flugbindning

För att stärka ekonomin hade föreningen anordnat ett juljippo.

Sverker Lindström är ordförande.

Fiskevårdsföreningens arbete är ett arbete "i tiden". Våra sjöar och vattendrag måste numera vårdas för att ge vår generation utbyte på fritiden.

Jaktvårdsföreningen

Den bildades 1947. Älgtomt 1947 heter passet än i dag. Där sköts den första älgen seden föreningen bildats. Var det den första lovliga älgen som sköts i Risliden? Hur som helst var det en sensation i byn. Martin Larsson körde den på traktorsläp runt byn och visade den. Antalet jägare har varierat mellan 12‑40. Antalet tilldelade älgar 1987 28 st. högsta antalet år 1986 34 st.

Älgjakten är en återvändartid för utflyttade. Spännande dagar. Vem lyckas att få skjuta i år? Uppslaktning sker i Gunnar Brännströms om­byggda ladugård. Där korna förr stillsamt idisslade samlas jaktlaget för att ta reda på dagens resultat och dryfta vad som hänt i skogen.

Jaktvårdsföreningen inplanterade bäver. Den kom från Faxälven. Bävern har spritt sig till andra områden och förökat sig bra. Numera jagar man den. Hösten 1987 sköts 8 st.

Jakt på småvilt förekommer givetvis.

Jaktvårdsområdet har årsmöte i augusti. Markägarna, 12 st., lämnar sin ersättning till byakassan enligt en underskriven överenskommelse (se majstämman).

Jakten betydde mycket mer förr i tiden. Det berättas att "Bränn‑Pelle" gillrade 3 rävar en vinter. Hans inkomst på rävskinnen gav större netto än timmerkörarnas slit det året.

Idrottsföreningen

Under många år hade idrottsintresserade önskat sig en plats att sparka boll på. Föret i portgången är som bekant trögt. Första försöket till. bollplan avstannade. De äldre i byn var negativa. Då en olycka sedan inträffade lades projektet på is. 1947 Med Henrik Lundström, Henning Nilsson och Bertil Westman som pådrivare startade idrottsföreningen. Mark inköptes för 10 öre/m . Summan blev 1200 kr. För att få in pengar anordnade man en dans på Henfrids loge. Nettot blev över 300 kr. Detta upplevde arrangörerna som en framgång. Man började tänka på en egen lokal. Ungdomen hade tidigare använt Nisch‑Johans sommarstuga som fritidsgård. Den kallades allmänt för "Antar‑kåken". Där hade anordnats tillfälliga danser till munspel eller dragspel. Ibland till grammofon.

1950 Nu ville man ha en större festlokal. Man tiggde timmer och Ragnvald Sjölin sågade. Många frivilliga arbetade och en s.k. loge blev klar att brukas vid idrottsföreningens fester. Många bröllop, födelsedagar m.m. har också firats i logen, som kom att kallas "Magneten". Om och tillbyggnad har skett i flera etapper.

60‑talet

Publikrekord 600‑700 pers. Risliden

Inträde 4 kr övertygade

Artistgage 400‑500 kr (topp 800 kr)

80‑talet

Lokalen besiktigad för 500 pers.

Inträde                           50 kr

Artistgage,                 8000 kr + resa

Siffrorna är ungefärliga.

Kassan omsluter stora pengar

1975

 69 075 kr

1987

533 000 kr Nu står man inför en ny utbyggnad. Danslogen är för trång. En gammal rundloge från Finnselet har köpts in. Den ska sättas upp i egen regi. Då ökas golvytan till 285 m och ger plats för 1200 pers. Föreningen hoppas på bybornas och myndigheternas stöd för att fullborda bygget. Uppgifterna lämnade av Ulf Lindfors, ordf. och idéspruta.

Förutom "Magneten" sköter man också "Skirvingen" i Lossmen. Föreningen har en lönebidragsanställd, Martin Olofsson. Han sköter om idrotts­föreningens anläggningar samt är kassör.

Midsommarhelgen är föreningens stora festhelg. Det kan inte ha und­gått någon i grannskapet.

Amatörgruppen är en egen sektion numera med egen kassa. Enbart deras material kostar ca 220 000 kr. Rislidenamatörerna har uppträtt i egna ­revyer t.ex. till nyår. Dessutom har de anlitats i andra sammanhang men givetvis har de varit viktiga underhållare i föreningens fester.

Vart tog idrotten vägen?

1949 Inköptes fotbollsdräkter

Invigningen skedde med en fotbollsmatch i Kalvträsk. Risliden förlorade med 11‑1!

1951 Anmälan till seriespel. Laget hade fått flyt i spelet. Laget har till­hört Västerbottens norra div. IV eller div. V

1957 Invigdes fotbollsplanen offentligt. Det var en grusplan. Senare har men gjort om den till gräsplan.

Sammanslagning har skett med Lossmen. Deltagarna i fotbollslaget har anknytning till byn och spelar utan kontant ersättning.

Tidigare fanns skid och bordtennissektion. Ungdomar tränade och täv­lade i olika sammanhang: N.T.0, Skolmästerskap och Kommuntävlingar. Skidåkarna sneglade givetvis på Martin Lundström, som växt upp i Tvärliden. Han hade lämnat byn, men var givetvis en idol att se upp till. Drömmen att bli en ny Guld‑Martin.

S.A.C.

(Sveriges Arbetares Centralorganisation)

LS har sedan 30‑talet haft en lokalavdelning i Risliden. Nuvarande medlemsantal 40. Några bor i Risliden. De flesta inom avdelningen bor i angränsande byar. Föreningen tillkom under depressionen på 30‑talet. Den ska tillvarata arbetarnas intressen, och är ett förhandlingsorgan för löner. För Rislidens del var LS‑avdelningen mer aktiv tidigare med fler medlemmar. Man hade månadsmöten, man fördelade jobben. Om svartfötter, strejker och aktioner av otroligt slag mellan grannbyar finns berättat. Henrik Salomonsson i Lossmen har dokumenterat denna epok, som många har i gott minne. Boken finns att låna eller köpa.

R.L.F.

Jordbrukarna hade också sin organisation. R.L.F. bildade en lokal­avdelning i Risliden på 30‑talet. Den skulle stötta bönderna. Jord­bruksdagar, studieresor till grannsocknarna t.ex. ingick i verksamheten. Information om utsäde och odling. Potatisodlingen i Risliden var be­römd, ”Potat ‑Rislien".

Antalet bönder har gått ner i alla byar. Därför ansåg man det klokast att slå samman alla bya‑avdelningar till en större, "Norsjöbygdens R.L.F. avdelning".

J.U.F. och 4H

Många ungdomar från skolåldern och uppåt var aktiva inom J.U.F. som senare kom att ombildas till 4H. Instruktörer delade ut fröpåsar och inspirerade unga till egna trädgårdsland. Det var premier till den som lyckades bäst.

Sköta eget djur; kaniner, kalkoner, kalvar. Sy eller baka. Fiska eller röja i skogen. Idrotta. Aktiviteterna var många fler. John Jakobsson var länge instruktör. Efter John Jakobsson tog Lars-Åke Lundgren över som instruktör för Norsjö, Malå och Sorsele kommuner. Idag finns lite eller ingen 4H verksamhet i Risliden.

FLAGGAN

För framtida efterrättelse är bestämd:

att flaggan vid gudstjänsterna om helgdagarna skall hissas kl 10.30 f.m. ‑ borgerlig tid ‑ och nedhissas kl 11.00 f.m. varefter gudstjänsten omedelbart därefter börjar.

att vid övriga möten om sön‑ eller helgdagar flaggningstiden är 1 timma; samt

att vid förekommande sammankomster om söckendagar flaggan alltid skall vara hissad 1 timma; vilket härmed till allmänhetens kännedom meddelas

Risliden i Maj 1911

Bönhusets styrelse

Traditionen att hissa bönhusflaggan är betydligt äldre, men styrelsen ville väl på papper få nedtecknat regler att följa. Kanske flagga köptes när Bönhuset var färdigställt 1898? Åtminstone vet vi genom äldre berättare att problem uppstod när flaggan skulle hissas 1905. Unionen mellan Norge och Sverige hade upplösts och unionsflaggan kunde man förstås inte hissa. Även i Risliden ville man 1905 visa att man följde med världshändelserna. Då klippte man bort Norge‑biten. Det enda tyg man kunde hitta med lämplig blå färg var ett blustyg. Det sydde man fast där unionsdelen av flaggan suttit. Hur länge denna variant av Sveriges nationalsymbol användes känner vi tyvärr inte till.

"Den 4 feber 1917 hissades för första gången den nya flaggan, vilken skänkts av skolbarnen i Risliden vartill pengar insamlats genom plockande och försäljning av lingon hösten 1916. Flaggans pris kr 14.70 kr. Noteras bör att skolan var inhyst i Bönhuset.

Flaggan hissas på halv stång vid dödsfall. För många bybor blir flagg­ningen första budet om att en släkting, vän, granne avlidit. Man kan också talka flaggningen som byns hedersbevisning, en fin tradition ‑värd att bevara. Vem som ska sköta flaggning beslutas på majstämman.

De senaste åren har Sverker Lindström skött uppdraget.

BÖNHUSET

Bönhusbacka no. 1 är fastighetsbeteckningen. Köpeskilling 30 kr. Tomten köpt av A.V. Söderlund, lagfart ficks år 1909.

Rislidens byamän samlades i oktober 1896 för att "överenskomma om att uppföra en bönhuslokal". En byggnadskommitté utsågs; A.V. Söderlund, Jakob Lundgren och O.A. Lundgren. Arbetet började genast och blev fär­digt 1898. Bönhusbygget var ett exempel på hur alla i byn ställde upp och bönhuset är fortfarande byns angelägenhet.

I ett rekapitulerat protokoll 1906 står noga antecknat om rättigheter och skyldigheter såväl under byggnadstiden som vid senare underhåll. För att klara ekonomin fick byborna teckna lotter. Varje lott utgick från i tunnas skatt. Därför blev lotterna olika stora. Vid "angelägen­heter när innehavarna skulle föra talan" måste ju den som hade större skatt ha mer att säga till om. Detta problem löste man så att 1 lott = 12 röster, 2/3 lott = 8 röster o.s.v. Längre fram efter många hemmansdelningar visar det sig att räkenskapsföraren måste vara något av Salomo för att klara fördelningen. Men allt har gått med god vilja och bönhuset står välvårdat med 90 år på nacken.

I protokollet står antecknat om vilka som ska få använda bönhuset:

§ 2 Lutherska predikanter ‑ ‑ eller utsända från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (anm. Präster nämner man inget om)

§ 3 Då inget skolhus fanns i byn, får skolan tillsvidare inhyses om den ej gör intrång.

Skolan kom att hålla till i bönhuset i många år. 1927 försöker Jenny Sparrman och Mauritz Ceder sätta press på skolrådet om en ny skola. Ceder skriver: "Skollokalerna Hälsovådliga enligt sjukstatistik". Överdrivet, säger byborna. Skolrådet tecknar nytt hyresavtal höstterminen 1930 för 2 år (250 kr / år) Med skolan tycks det inte ha varit något problem utom att man ansåg att hyran var för låg då man även höll ved.

Vilka som fick tala i bönhuset vållade många och långa diskussioner. Frikyrkliga predikanter fick inte hålla till i bönhuset, liksom nykterhets och andra föreningar. När folkskollärare M Ceder kom till Risliden bildade han en fredsförening 1930. Även den portförbjöds. Vid majstämma 1936 var Ceder när­varande. Tydligen var stämman mycket livlig. Ceder (utan rösträtt) önskade "stor frihet för olika organisationer att använda lokalerna". Slutet blev att ett nytt stadgeförslag skulle utarbetas "huset borde vare ett bönehus och ej ett tvistehus". Alla får predika. Tolerans mot oliktänkande och vidsynthet, så att inte småsaker får åstadkomma sönd­ring bland bönhusdelägarna. Stadgeändringen underskriven av Per Söderlund, Olof Eriksson och Per A Lundgren.

Under år som gått har många skänkt gåvor till bönhuset, ofta i sam­band med minnesstunder vid jordfästning. Martina Larsson, vald av majstämman, är vaktmästare. Bönhuset firar 90‑årsjubileum 1988 och bybor m.fl. samlas till byabön sedan flaggan kallat till samling.

Några data:

1903 Inköp av orgel. Oljemålning stora salen, 35 kr.

1913 Rödfärg utomhus. Handlar Wallin skänkte färgen.

1915 Uppvärmning med kamin. Ny stor kamin uttaxering 5 kr/lott.

1920 Elektriskt ljus.

1927‑28 Nya dörrar, isolering, diverse reparationer.

1932‑33 Förbättringar av grunden, grusbädd.

1934 Ny orgel. Anselm Almgren köpte den gamla för 76 kr.

1935 Nya bänkar, brädfodring (ute) 1938 Ommålning utvändigt.

1956 Påbörjas en större reparation dels med medel insamlat i byn samt bidrag ur Norsjö kyrkokassa. 1980 Isolering och förbättringar. Målning. Arbetet sker med hjälp

av I.K.S. medel. Material tillhandahålls av byborna. Många arbetar fri­villigt.

BRÖDERNA PERSSON

Edvard, Oskar och Janne Persson nämns i många sammanhang utom och inom byn.  De var lika varann, småväxta, pratsamma och kisade snett uppåt, "Blische som Rislien”. Denna uppsyn ansågs de ha fått på grund av anfädernas släktskap. Bröderna var tekniskt lagda: skaffade tröskverk, ångmaskin, råoljemotor. De gjorde en del uppfinningar för att underlätta sitt arbete. Vid tröskning i byn följdes de åt. Oskar eldade ångmaskinen, men han bar inte fram veden. Han drack inte kaffe utan skulle ha ett gräddglas. Oskar höll sommartid ett öga på djuren på bete. Hästarna på kronmarken såg han till för 10 öre häst/vecka. Fårfogde var han också. I en bok hade Oskar antecknat alla byns fårmärken. Han hade tonöra så han skiljde på skällorna, och det fanns många skällor i Risliden. Vintertid slog han snö från ledningstrådarna. När Oskar gifte sig flyttade han till Norsjö. Tyvärr blev han där mest känd för att han trodde på vittra. Edvard kom att bli byns bönpräst. Troget läste han söndagsbönen sittande på en speciellt hög stol. Den står fortfarande längst fram i Bönhuset. När Edvard slutade med läsningen, slutade också "bön" traditionen. Den återkommer nu vid hembygdsdagarna vart annat år. Janne bodde på hemstället. Han var ungkarl. Ingen av bröderna hade egna barn. Edvard, gift med Agneta, och Janne tog hand om tre av syskon­barnen när systern dog.

PER ABRAHAM LUNDGREN

En bybo, välkänd utanför byagemenskapen, var Per Abraham Lundgren. Häradsdomare, kommunalfullmäktig 1920‑1951, kommunalnämnden 1922‑1955 m.m., bland hans tidiga uppdrag var att sköta kommunaluppbörden. Den skedde vår och höst. Kontoret hade han hemma i salen. Där skötte han Norsjö kommunkassa. Mest känd för många blev han under krigsåren, då han skötte kristidsnämnden. Ransoneringskort, anmälan om slakt, pen­gar till finska förläggningar bl.a.

Per‑Abraham, enda barnet, hade inget intresse för jordbruket. Det skötte fader Jakob tillsammans med Per‑Abrahams duktiga hustru Anna, och sedan växte sönerna upp och fick hjälpa farfar.

Det berättas att när byns unga män gick ut för att prata in sig hos flickor låg Per‑Abraham och läste Svea Rikes Lag. Någon skolgång utöver 6‑årig folkskola hade han inte. Däremot hade Per‑Abraham läst en hel del på Hermods Korrespondensinstitut.

Till Risliden byamän skriver Per‑Abraham 1948 att hans arbete som ordförande, sekreterare, kassör i de olika föreningarna varit en skola för övrigt arbete i stat och kommun. Han har med avsikt skrivit ut­förliga protokoll för att framtiden ska få en klar bild av förhållan­dena. Efterträdarna ska förvara handlingarna i "Bya‑skrinet” så att efterkommande får ta del av dem.

Tack vare Per‑Abrahams noggrant förda redovisningar har vi kunnat följa utvecklingen på många områden.

Finns något att tillägga? Per‑Abraham var biofantast, missade ingen onsdagsbio även om Jenny Sparrman fanns i kulissen. Dessutom var han nog den som introducerade surströmmingen i Risliden  till barnens fasa, för de var tvungna att äta när far portionerade ut strömmingen.

FORSBERGS,

Den förste Forsberg i Risliden var skollärar Forsberg. Han var född i Degerfors 1832 och kom till Norsjö socken som en av de första lär­arna. Efter något år gifte han sig med Gustafa Andersdotter, som ägde ett hemman i Risliden. Således blev han både lärare och bonde. Vintern 1873 fick Forsberg dubbelsidig lunginflammation och dog. Då fanns sonen Johan Anton. Dottern Sofia föddes 7 dagar efter faderns död. Skollärar Forsberg hade fått många vänner i sin nya hemby. Sonen J.A. Forsberg 1871-1929 blev bonde och kommunalman. Han läste byabönen i många år. Janne, som han kallades, var gladlynt och omtyckt.

Sonsonen Johan‑Olof Forsberg blev som sin far bonde och kommunalman. Ju äldre han blev desto mer tog de offentliga uppdragen hans tid i anspråk. Under kriget 1939-1945 var han blockledare.

J‑0 Forsberg arbetade i sjukkassan, som det hette då. Behövde någon få hjälp så gjorde J-0 vad han kunde. Hembyn var han angelägen om, och byborna kunde med förtroende vända sig till Johan‑Olof.

Han var musikalisk. Någon undervisning torde J‑0 inte ha fått. Ändå spelade han i "böna" och var sångledare. Risliden‑kören hade en glans­period under hans ledning.

Flera har berättat om J-O:s sångarresor, om kamratskap och sångarglädje. J‑0 var länge ungkarl. På gamla dar gifte han sig med Maja, som var sjuksköterska.

MARIA LUSTIG ‑ MAJA BRÄNNSTRÖM 1886‑1952

Maja kom som barnmorska till Risliden. Hon var född i Lubboträsk och hade utbildat sig i Göteborg. Sin utrustning hade hon i en väska; steriliseringslåda med nödvändigt innehåll, tång och fosterstyckare. Den sista var Maja glad att hon inte behövt använda någon gång. Dessutom vaccinerade hon och vakade hos sjuka. Vart tionde år åkte hon på repetitionskurs. Majas område var stort, utom Risliden var det Ajaur, Lossmen, Hemmingen m.fl. byar. Hon måste ibland ro eller springa genom skogen. Maja sprang ofta barfota. Det berättas att hon sprang lika fort som en känd skidlöpare från Hemmingen, men hon bar förstås väskan!

Majas yrkesambition var att alla barn skulle leva. När tvillingarna Jenny och Bror föddes i Kattistjöln såg inte Bror ut att "ta sig". Fader Emil skulle trösta henne, han hade så många förut. Majas svar "Han kan vara bra att ha"! Bror Emilsson blev Majas måg. Maja var en otrolig arbetsmänniska. Hon var den första som anlade en trädgård i Risliden, inspirerad av landshövding Rosén. Många minns hennes blombänkar. Dessutom 3 egna barn, make och ett litet jordbruk.

Maja hade en egenhet: gamla kvinnan badade kallbad och SIMMADE!

När Maja pensionerades drogs tjänsten in. De blivande mödrarna åkte till BB i Norsjö.

RÖKAR‑FORSBERGS

Många äldre Norsjöbor kopplar samman Risliden med rökt fläsk. Den första som rökte mot betalning var Rökar‑Anna. Hon hade egen bastu, som tidigare byggts uppe i backen ovanför gården. Där gick Anna om nätterna och eldade. Senare gick sonen Kalle en rökarkurs. Ryktet gick om hur gott fläsket blev. Priset var billigt, 50 öre ‑1,50 för en fläsksida. J Lundgren fraktade fläsket med turbilen. När julgrisarna slaktats blev det överfullt med fläsk, fläsk i salt­lake, fläsk‑nyrökt. Hela gården doftade av basturök. Rislidenborna kunde hämta sin nyrökta skinka på julafton. Därför ska julskinkan i Risliden vara rökt enligt flera kursdeltagare.

PER BRÄNNSTRÖM

”Bränn‑Pell” är han mer känd som. En glad och sorglös man. Han trallade och sjöng och kunde visor i mängd. Han spådde i kaffesump på skoj.

”Bränn‑Pell” plågade sig inte i timmerskogen, han gillrade vilt och be­redde skinn. Givetvis hade han ett litet jordbruk. Mest känd är han som brunnsvisare. Med en klyka i handen förutsade han tvärsäkert var vattenådern fanns. Många brunnar har grävts efter hans anvisning, och med gott resultat.

SNICKARNA

Många husbehovssnickare fanns i byn. Man gjorde möbler och annat som behövdes när tid gavs därtill. Jord och skog gav inte sysselsättning alla stunder och tiden tog man noga tillvara. Den förste som skulle helt leva på snickeri var Hjalmar Fällman. Han byggde upp en verkstad och skaffade sig en del maskiner. Hjalmar hade bekymmer med driv­kraften eftersom kraftstationen gav för lite ström. Då han var en ”mixter spik” konstruerade han en vindsnurra fäst på taket. Kraftöver­föringen skedde med remmar. Hjalmar är här långt framme för att använda alternativa drivmedel. Men konstruktionen var inte anpassad för en ordentlig storm. Uppfinningen havererade med dunder och brak. Det var säkrare med råoljemotorn.

Tyvärr blev Hjalmars tid kort som snickare. Han dog i sviter efter en olyckshändelse. Verkstaden är numera bostadshus. Hjalmars dotter Gun‑Britt, som var några år gammal när fadern dog, bor där med sin familj.

Snickeriets maskiner köpte Svante och Lambert Eriksson. De byggde ett snickeri på egen mark. Deras farfar Erik-Jonscha hade snickrat i salen. Sonsönerna hans hade också rätta handlaget. När de hade en verkstad kom de att yrkesmässigt ägna sig åt snickeri. De fick senare hjälp av nästa generation. Tyvärr är det numera mest tyst i Erikssons snickeri. ”Erik Jonschas” ättlingar hobbysnickrar även i den nedlagda skolan. Där finns de nödvändigaste maskinerna och varma lokaler.

Augustin Larsson har under många år haft en såg i östra delen av byn. Den har han moderniserat och Augustin räknar med att ytterligare för­bättra den.

ODLARNA

Jakob, Abraham och Per var söner till Abraham i Ensamhet. De tog namnet Lundgren. Abraham övertog hemstället i Ensamhet tillsammans med brodern Per.

Jakob övertog morbrodern Jacob Jacobssons gård i Risliden. Jacob-Jaksa och han frun Ulla ” Jacob-Jaksa Ullas” barnlösa.

Dessa Ensam‑Abrams pojkar var duktiga jordbrukare och byggnadsarbetare. De nyodlade mark, särskilt myrodlingar efter de stora dikningsföretagen. Med den tidens mått hade de stora kreatursbesättningar.

När man tittar i kontrollböckerna hittar man också de mest högmjölkande korna hos Lundgrens familjerna. Vid ko premieringarna erhöll de första pris.

Abraham var också skicklig med yxa och kniv. På ålderns dagar var han flitigt i sin snickarbod  i salen där han snickrade möbler åt ortsbefolkningen.

HANDLARE

Byns första handelsman var Zacharias Lidén, allmänt kallad Lill‑Ant-Zachri. Lill‑Ant, en av "farfarpaika", bar post en gång i veckan. Samtidigt tog han hem varor åt sonen. Zakri dog, men hans hustru Anna fortsatte med handeln. Hon drog varorna vintertid i, en kont på en kälke. Anna gifte om sig. Collberg hette "Ätta­gubben".

Även Johan August Janze och Olle Brännström handlade med småheter. Varken Janze eller Lill‑Olle orkade ett tungt arbete.

Nils Johan Nilsson drev affär i åtskilligt större skala. Där fanns allt vad man kunde önska sig i en by i början av 1900‑talet. Gå "di Nisch‑Johans" och se på allt som fanns på hyllorna var en dröm för barn. Köpa för 5 öre bröstkarameller i bästa fall. Det eko­nomiska läget, med arbetslöshet och strejk i timmerskogen i början av 30‑talet blev Nisch‑Johans fall. Han gick i konkurs.

Karl Fällman började ta hem varor till försäljning. Affären i kökskammaren sköttes mest av hustrun Maria. Kaffepannan stad på köksspisen. Ofta började affären med en kopp kaffe i förbifarten, en hemkokt karamell till barnen.

Elsa Forsberg drev också en liten affär liksom Gustava Brännström. Gustava tog hem tyg, garn m.m. från Åhlén & Holm. Hennes agentur belönades med en gratisresa till Stockholm, en upplevelse på 30‑talet.

På 40‑talet

etablerade sig Alenius, Nyberg och Konsum i Risliden.

1947

Konsum byggde egen fastighet 1947 och drev handel i Risliden till 1963.

Fällmans överlämnade sin affär till M och E Lindström 1945. Gustav Jacobsson övertog den 10 år senare. När Konsum slutade flyttade Gustav affären till den tomma lokalen. Till sin hjälp har han hustrun Gun‑Britt, Fällmans‑Marias sondotter. Kaffebryggaren står på i köket, men köket är bakom affären.

En tid hade byn också en kiosk. Den stod öster om bönhuset. Poststation fanns mitt emot. Bussar stannade här och platsen var så. att säga byns centrum.

LUNDGRENS TRAFIK AB

Risliden hade länge haft problem med väg ut. I boken "Norsjö socken" berättas utförligt om många turer i vägfrågan. Till sist fick Risliden en landsväg till Norsjö, avsynad 1'924. Färjkarl anställdes vid Arn­bergssundet. Vägen mot Burträskgränsen och anknytning Kalvträskvägen blev klar 1940.

Två Rislidenbor ser sin möjlighet till utkomst: Arnold Eriksson köper en lastbil, Johannes Lundgren köper en personbil. Båda trafikföretagen lever kvar. Arnold Eriksson sålde sitt tillstånd till Bertil Lundgren, som numera har taxi.Johannes hade haft såg och hyvleri nere vid Kvarnbäcken. Efter att ha sålt dessa går ”än Jonnes” över till trafik.

1930

Tillstånd för linjetrafik Risliden‑Norsjö. Högst 4 personer. Restid 45 min. Måndag, onsdag, lördag. Enkel tur 1 kr 50 öre Tor 2 kr 50 öre

Vintertid plogades väg över isen vid "Sånne". Höst och vår var besvär­liga.

Bro byggdes 1953 över ”Sånne”

Därför blev det en stor lättnad för trafikanterna när bro byggdes 1953. För gångare och cyklister hade funnits en pontonbro.

40‑talet

Linjen utökas till Kalvträsk‑Åsträsk. Henrik Lindén chaufför.

60‑talet

Stora förändringar i bussarnas konstruktion. Sonen Sten‑Ivar övertar ansvaret mer och mer för att vid Johannes död 1965 helt svara för Lundgrens Trafik.

Nära 30 olika fordon har rullat på vägarna i Lundgrens Trafik. 60‑talets buss kostade 100 000:‑ kr, 80‑talets 1,5 ‑ 2 milj. kr.

1988

Taxi, 3 bussar och en flyttbuss ombesörjer trafiken nu. Fem personer arbetar heltid. Reserver anlitas vid behov.

Fortfarande går linjen Norsjö‑Åmsele‑Kalvträsk med transport av post, varor och passagerare. Men bussarna gör också långresor till turist­orter.

ERIK-JONSCHA OCH SÖDERLUND

På 1800‑talets senare del skedde en hel del inflyttningar i Risliden. Familjen Johansson-Lindström kom från Vännästrakten. Senare tog de Sehlström till efternamn. Många Rislidenbor hämtade sin tillkommande från gränsbyarna inom Lycksele och Degerfors. Man gifte sig inte bara inom släkten.

Två mycket unga män med likartad bakgrund kom också till byn och blev bofasta. Dessa kom att betyda mycket för byn och bygden runt omkring.

Erik Jonsson f 1840 i Boksel Arvidsjaur blev faderlös. Han kom som dräng till Risliden. Sedan gifte han sig med Anders Jacobssons dotter Cathariha Euphrosina f 1845 och fick övertaga hälften av svärfaderns hemman. Han byggde upp den gård där sonsonen Verner Eriksson nu bodde. Erik-Jonscha hade nog aldrig gått i skola. Han kunde läsa, men inte skriva. Räkningen var det inte mycket bevänt med heller. Erik-Jonscha markerade bräder ‑1‑2‑3‑4‑X. Sedan började han på nytt. I stället för namnteckning använde han bomärke.

Erik‑Jonscha hade "trä i fingrarna", ett arv, som han gett hela stora ­vida släkten. Ättlingar i Risliden snickrade bredvid jordbruksarbetet, sonen Engelbert var målare. Engelberts söner Josef och David Eriksson förlade sin verksamhet till Bjurträsk. Industrin utvecklade sig till Etri. En annan gren Eriksson startade sågen i Finnäs. Johan‑Antons son Axel stannade kvar i Finnäs. Fyra bröder Evald, Bengt, Algot och Ragnar, flyttade till Malå. Deras livsverk heter numera Malå Trä. Många i släkten är hobbysnickare. Rislidens souvenir "geten" är skapad av Verner, som fortfarande vid 89 års ålder med mästarens hand håller i kniven.

Anders Wilhelm Söderlund f 1859 i Degerfors kom till Risliden som föräldralös getare. Han arbetade sedan som dräng. När han gifte sig första gången köpte han mark och satte upp hus på nuvarande Lundqvists gårdsställe. Senare köpte han ”Stor-Jankens” hemman. Nu ägs detta av Greta f. Söderlund och Gunnar Brännström. Söderlund som han allmänt kallades, hade inte heller gått i skala. Han hade lärt sig läsa i 6-års åldern i knä på Ulriks‑mor i Mårdsele. Räkna hade han lärt sig när han var' pinnpojke åt lantmätaren vid laga skifte.

Söderlunds namn förekommer i många protokoll. Han representerade byn bl.a. i skolfrågar. Hade han inte fått gå i skala själv, så tänkte han på den nya generationen. I bönhusbygget tillhörde han byggnadskommittén. Skolan fick hyra i bönhuset. Hans egna barn behövde bara gå nerför backen för att ta de första stegen på lärdomens knaggliga stig.

A W Söderlund deltog i fattigvårdsstyrelsens stämmor. Numera är namnet ändrat till socialnämnden. Sonen Per kom att bli socialnämndens ord­förande i ca 7 år. Dessutom hade han många andra uppdrag inom och utom byn. Söderlunds första äktenskap var barnlöst. I andra och tredje äktenskapet föddes 5 resp. 3 barn, som blev vuxna. Söderlunds släkt är liten bredvid Erik-Jonschas. Bara två barnbarn för namnet Söderlund vidare, testen, bär andra namn. Endast barnbarnet Greta är hembyn trogen. A.V. Söderlunds mångsidiga intressen gick också i arv. Många av de vidspridda ättlingarna är anställda inom undervisning och förvaltning.

Det var en gång en dräng och en getare som kom till Risliden. De skapade en framtid för sig och de sina fastän de började med två tomma händer.

BRÖLLOPSSEDER

1900‑ talet

Liksom i många andra byar utformades en tradition vid giftermål. En del unga hittade sin tillkommande i byn och många var redan släkt med varandra. Bröllopet var hela byns angelägenhet, en fest att se fram mot. Efter lysningen gick brudparet runt byn och bjöd till bröllops. Brudgummen hade en flaska brännvin, ev. konjak och bruden hade en snusdosa. De inbjudna fick en försmak av vad som skulle vankas. En brud hade helt opassande satt sig i fästmannens knä, berättade en äldre f.d. Rislidenbo. Samtidigt som man besökte alla tingade man att få låna tallrikar, bestick och annat man behövde. Sedan vidtalade man en kokmor och uppassare av båda könen. Vigseln skedde i Norsjö. Var det vinterföre fick man åka släde, som­ martid gick man. Innan brudparet komin i byn mötte Ilbrudtjänarna", oftast syskon eller kusiner till brudparet. Ibland fick bruden klä om på vägen för att intåget skulle vara pampigt. Ett rejält bröllop räckte 3 dagar, Frans Lundströms i Tvärliden räckte en vecka. Ungdomen var aldrig hem, de gamla gick hem och mjölkade. Under tiden hade ansen­liga mängder sprit och konjak konsumerats, ävensom Hoffmans droppar. Starkvaror och dans hörde till ett bröllop.

Variationer på bröllopsmaten var inte så stor, det blev av husets produkter. Något nytt dök upp ibland som t.ex. saltgurka på Gustava Forsbergs bröllop. Efterrätten var oftast "sviskon‑soppa" (blandad torkad frukt). På ett bröllop skulle man servera sagogrynssoppa. Den var kokad av saft, socker och russin och hälld i en träså i kokhuset vid ladugården. Eftersom det var sommar och varmt kyldes inte soppan

av utan började jäsa. Kokmoran beslutade att inte servera soppan. En mor bland bröllopsgästerna hade borta sin 4-5 åriga dotter; efter allmänt letande fann man henne hängande över såkanten fullkomligt nersmetad medan hon plockade russin ur sagosoppan. Ett minnesrikt bröllop inträffade den 4/6 1932. Det hade snöat, meter­

djup blöt och hårt packad snö. Ingenting fick hindra resan till vigseln i Norsjö. Först kom en man med häst, "spår‑patrull", sedan 4 hästar med plogar, sist en lastbil med plog! De startade kl 9.00 kom till Norsjö kl 16.00, en resa på 17 km. Johannes Lundgren hette chauffören, som­ skjutsade brudparet. Han hade inköpt Rislidens första personbil, en

Chevrolet 1928. Arnold Eriksson ägde lastbilen troligen inköpt 1929.

LIVETS BÖRJAN OCH LIVETS SLUT

Rislidens traditioner följer här vad som var vanligt i bygden. Innan byn hade barnmorska hjälpte någon äldre kvinna (krama‑käling) barnaföderskan. Dödligheten bland nyfödda var stor och därför var man rädd att barnet skulle dö utan att vara döpt. Till prästen var det 17 km dålig väg. Då nöddöpte man det nyfödda barnet. I dopboken finns antecknat att Cathrina Brännström nöddöpt många födda omkring sekel­skiftet. Hon biträdde även vid förlossningar liksom vid namngivning. Cathrina var angelägen att "kall ät släkta”. Hon måtte ha fått som hon ville, för sekelskiftets barn hette Per, Jakob, Jonas, Anna. I dagligt tal måste man ju skilja på dem, så resultatet blev t.ex. Oll‑Jonas, Post‑Jonas, Rävaback‑Jonas. Dopet bekräftades sedan när prästen kom till Risliden. Det kallade man ”Kresnes”. Även på 30 talet förekom dop med vatten och enbart välsignelse (barnet var nöddöpt) vid samma tillfälle i Bönhuset. Ett barn döptes, det andra ”kresnesä".

Givetvis förekom faddrar och gåvor. Detta med ”gubarn” tog faddrarna på allvar, både med omsorg och presenter. Vid dödsfall hissades bönhusflaggan på halv stång. Per‑Ola Nilsson m.fl. gjorde kistor. Ofta var det barnkistor. Efter kistläggningen samlades byborna klädda i mörka kläder. Kistlocket var givetvis öppet. Släkt och grannar tog avsked av den döde med sång och Bibelläsning. Efteråt drack man kaffe.

Livets början och livets slut skedde i byn.

Att en gammal människa dör har i alla tider varit en självklarhet. Även i vår tid med skickliga kirurger och kunniga medicinare och med alla resurser som finns, vet vi att åldern ändå sätter en gräns för ett människoliv. Men att barn dör är svårt att acceptera för oss. Hur upplevde Rislidenborna hösten 1863?

Död

Zachris                  1 år

Clara Amanda     14 dag

Olof                      23 år

Eva Kristina           1 år

Jonas Anton         22 dag

Christina Carolina  2 år

Maria Johanna       3 år

Dessa dödsfall inträffade oktober‑november

Epidemier av olika slag hårt liksom barnsjukdomar. Difteri var en fruktad sjukdom, som många dog av.

Året när ”spanskan” gick dog folk i sina bästa år. Flera barn blev fader eller moderlösa.

T.B.C. var en annan fruktad sjukdom som skördade många liv under första hälften av 1900‑talet. Effektiv medicin för de smittade och vaccinering av barn har stoppat T.B.C:n. I Risliden dog, flera ungdomar och även mödrar med småbarn. Rädslan skräcken for lung­sot‑smittan fanns hos många äldre.

Att hjälpa varann var en självklarhet. Barn togs omhand av släktingar. Man turades om att vaka hos de sjuka. Dog den sjuke så for de som kunde fara på begravningen i Norsjö. I glädje som i sorg fanns byagemenskapen.

TILL AMERIKA

Någon större Amerika‑feber drabbades inte Risliden av. Vad vi känner till lämnade endast medlemmar ur två familjer byn för landet i väst. Dessa utvandrares öden blev helt olika, som vi kort ska redogöra för.

Zachris Jacobsson med familj startade den långa resan våren 1868. I utflyttningsboken finns antecknat 3 män 4 kvinnor till Nordamerika. Resan slutar mycket tragiskt. För att förstärka reskassan tog familjen arbete i Holmsund med att lossa en båt, som kommit från Finland. På båten fanns tyfussmitta. Hela familjen blev smittad. När mamman vak­nade ur medvetslöshet levde endast de två yngsta barnen. Familjen bodde på en loge. Marta Cajsa valde att återvända. Med sig hade hon Eva Stina f. 1864 och Nils Johan f. 1867. Hon gifte om sig 1872 med Johan Olofsson‑Lindgren, Tvärliden.

För Zachris finns antecknat i dödboken: död i nervfeber 10/8 1868 i Holmsund. Traditionen har emellertid berättat att Zachris och barnen dog av tyfus, som härjade även i Norsjö detta år. Eftersom jordfäst­ningen troligen skedde i Umeå införde man endast Zachris i dödboken. Marta Cajsa återvände då som änka 34 år gammal och således till äktenskap ledig. Är det en förklaring till varför inte Jakob f. 1848, Ulrika Vilhelmmina f. 1853 och Catharina f. 1855 omnämns i dödboken? De var födda i Zachris Jacobsson Åbergs första äktenskap med Anna Sophia Nilsdotter, och är utflyttade från församlingen.

Här slutar ena Amerikaresan.

Den andra familje‑gruppen, som lämnade Risliden, var ättlingar till ”Stor‑Janken” På det hemman, som numera ägs av Greta och Gunnar Brännström, bodde under åren 1863‑1892 Johan Johansson. Tre av hans barn utvandrade. Först reste Matilda 17/6 1886. Hon var gift med Anders Bernhard ”Anta-Bern” Johansson från Degerfors. Paret hade haft två döttrar. Den äldre hade dött 3/2 1886, den yngre f. 1885 följde med på resan. Under de år Ante‑Bern bott i Risliden hade han gjort sig känd som en "ursin­nig arbetare". När han fått en stadig frukost röjde och dikade han hela dagen. Flera "rådden” bär hans namn, "Ante Bern rådde". Han lär ha arbetat på samma sätt i Amerika.

Jonas Johansson reste med sin familj 25/5 1889, hustru och fyra barn födda 1882, 1884, 1887 och 1888. Om Matilda, som rest 3 år tidigare, påverkat broderns beslut känner vi tyvärr inte till. Modigt var det att ge sig iväg mot det okända med många små barn.

Eva Maria Johansdotter flyttade till Degerfors 1878. Om hennes resa till landet i väster vet vi ingenting. Hon gifte sig med en Lyckselebo och har efterkommande i Amerika.

Ättlingar till dessa utvandrare har haft kontakt med släktingar i Sverige. Vem vet om inte någon dyker upp i Risliden för att besöka fädernas gamla land?

Stor‑Jankens hustru dog 1876. När de äldre barnen emigrerat och en 20‑årig dotter dött, sålde han hemmanet till A.V. Söderlund. Han tog undan födoråd för sig och 3 omyndiga barn. Själv flyttade dock Stor­-Janken med yngste sonen tillbaka till Degerfors. Födorådet kom att nyttjas av äldste sonen Johan August Janze när han inte kunde försörja sig själv.

Två utvandrare till förekom långt senare: Cyrus Eriksson och Ivar Lundgren. Cyrus återvände till hembyn efter ett par år. Ivar stannade i Amerika där han senare gifte sig och fick barn. "Onkel Aivar” har besökt Risliden för en del år sedan

DOOMP OCH ANNAT ROLIGT

I en så folkrik by som Risliden blev med tiden, förekom givetvis en massa upptåg och skämt. För pojkarnas del var det vanligt att gå runt byn på lördagskvällen och kanske prata in sig hos någon flicka. En gång blev resultatet en överraskning. Pojkarna trodde att husets dotter låg i kammarsängen. De kom in, någon satte sig på sängkanten och klap­pade i predikant Mörtsells helskägg! Mörtsell berättade efteråt hur han legat alldeles tyst i mörkret. Han hade humor och roligt åt epi­soden.

När höet bärgades på den vida myrslåttern var mycket folk i arbete. Familjerna var stora. Byns skiften låg intill varann, oskiftade gårdar slog höet tillsammans och delade skörden. Vägen hem var dryg att gå, cykel var inte så vanligt. Mor i huset gick hem för att mjölka korna och skaffa mat. De övriga övernattade i kojor och lador. Nattsömnen var det si och så med. Men roligt var det!

Vid jultiden var det förstås julkalas. Kaffe ibland, mat ibland. Efter juldagen började man "doomp", kasta in julklappar. Den som kastade in ett paket skulle fångas. Snabbhet eller list avgjorde hur det gick. Seden fortlever än. Även vuxna deltar i nöjet. En bra motion efter julmaten.

Fettisdagen var också rolig enligt både unga och äldre. Då skulle man skjutsa i "Fettisdagshåle”, en tvär backe i byn. Med den utrustning som fanns i kläder och skidor förr, var fettisdagsskjutsen något annat än utförsåkning på Solia. Kanske de ändå hade roligare, då många tog sig en ledig dag. Sådana var det inte så gott om. Några semlor med grädde och mandelmassa var det aldrig fråga om. Men trakterad blev man i alla gårdar. En rund vetebulle med socker och kanel på. Kokt mjölk till. Palt eller köttsoppa var vanlig fettisdagsmat. Senare blev det bruna bönor. Man skulle helst äta 7 gånger under dagen; det var ju fettisdag, en festdag. Mänga hälsade den dagen på i timmerkojan, om ­skogsarbetarna höll till på lämpligt skjutsavstånd. Då fick också de lite omväxling. Skolbarnen var i flesta fall lediga. Skurlov. Skolan skurades en gång i månaden. Läraren bestämde själv när lovdagarna skulle vara. Fettisdagen var en given lovdag, åtminstone för "infödingar". Lärare från södra Sverige förstod nog inte riktigt traditionen.

SÅNG OCH MUSIK

Enligt uppgift av Ernst Lidén ska Risliden ha haft en blandad kör redan 1880. Den tillkom någon av de lästerminer P.A. Lindén tjänstgjort (se artikeln om skolan'. Många bybor har haft intresse för musik och

 varit goda sångare. Genom alla år har Risliden‑kören sjungit vid fester av olika slag, i kyrkan och vid andra gudstjänster, begravningar o.s.v.

J.0 Forsberg var länge ledare och klockare. Under hans tid gjorde kören sångarresor på lastbilsflak. En riktigt rolig och minnesvärd resa gick till Holmsund och Nordmaling.

Ibland har det varit svårt att få någon ledare. Ernst Lidén tog sig an kören en kort men intensiv tid. De två sista åren har kören samlats som studiecirkel. Vi får se fram mot medverkan vid bygdedagarna. Mindre sånggrupper har också medverkat vid olika tillfällen.

Organister i bönhuset var bl.a. J.0 Forsberg, Per Söderlund och Alma Andersson. Alma kunde också spela orgel på bröllop. Annars var fiol och dragspel de vanliga instrumenten vid dans. När brudparet tågade till logen gick byns spelmän i täten. Ibland kom dock spelmännen från andra byar.

I många hem fanns en orgel. Det var ju vanligt i Norsjöbygden. Unga och äldre spelade för eget nöjes skull. På 40‑talet växte en generation upp med gitarr, dragspel och bas. Det bildades "band", som spelade vid byns fester. Studiecirklar samlades och lyssnade på klassisk musik på grammofon. Musiksmaken har i alla tider varit blandad. Beethoven, Jublarbo och Goodman.

80‑talets ungdom spelar med 2 elgitarrer, 1 elbas, synth och trummor. Detta är "Getarkåkens Hot Top Band". Enligt uppgift fick ungdomarna idén till namnet då en fader tyckte att de spelade "som å djetara". Omdömet ”djetar” är gammalt och inte särdeles positivt. Men bandet har fått god kritik i NV och av publiken. Tillsammans med sångare har de uppträtt i revyn och underhållning mest inom kommunen.

Musik skall byggas utav glädje av glädje bygger man musik

VAD DU INTE KAN FÅ

Det fanns många tillfällen att önska sig saker inom en by. I Risliden såg man till att få önskemålet uppfyllt. Var ta pengar? En fest gav alltid lite inkomst. Sång, musik och amatörteater. Alla drog sitt strå till stacken. I början av 20‑talet spelades en pjäs som handlade om en som drunknade. Han blöttes ner bakom scenen. Men barnen blev panikslagna! Festens överskott köpte man böcker för. Det fanns en biblioteksförening. Sångkören festade ihop till ett piano.

1953

När det blev aktuellt om vägbelysning satsade byns kvinnor mycket aktivt. Stickjuntor. Försäljning. Servering av våfflor. Uppträdande med vattenskidåkning. Varje hushåll lade till 200 kr. Tillsammans med bidrag från kommunen räckte pengarna till att sprida ljus över Rislidenborna.

60‑talet

I slutet av 60‑talet bildades en Föräldraförening. Den ordnade aktivi­teter för barnen i byn. Barnen fick bl.a en hockeyplan. Föreningen fick överta huset som N.T.O. haft. Men föreningen riktade sig enbart till föräldrar. För att bredda verksamheten ombildades den till en

70‑talet

Bygdeförening. Samtidigt började Risliden sina Hembygdsdagar. Dessa återkommer vartannat år. Då går man ur huse.

Aktiviteterna är många. Förutom demonstration av gamla arbetssätt sker försäljning av hemslöjd. Inkomsten av Hembygdsdagarna har bl.a. använts till att bygga om N.T.O.‑stugan till bagarstuga. Då alla arbetat utan ersättning kostar man på sig en grötfest för byborna till jul, semmelfest för barn under idrottslovet och ett festligt valborgsmässofirande. Kan man tala om att förena nytta och nöje?

NÄR VI SITTA I VÅR BÄNK OCH DET HETER EFTERTÄNK!

Nybyggarna i Risliden var läskunniga. Det var husbondens plikt att se till att husfolket kunde läsa och kunde ur "Lilla Katekesen" så pass att de klarade prästens förhör, annars blev det varken nattvardsgång eller gifte.

Undervisning av lärare startar i Norsjö by 1849. Två år senare inrättas en ambulatorisk skola och socknen indelas i skolrotar. Eftersom Risliden tillhörde de större byarna kan man förmoda att läraren be­sökte byn för att ge läxor och förhöra barnen.

Anders Gustaf Hällgren, född i Risliden 1827, anställdes 1/2 1859 som lärare inom socknen. Han flyttade senare till Norrbotten.

Johan Forsberg anställdes 1863. Han bosatte sig i Risliden, gifte sig till ett hemman 1870. Forsberg ansågs vara en skicklig lärare. Tyvärr dog han endast 40 år gammal, 1873.

Forsberg efterträddes samma år av C.E. Lindström. Två år senare kom P.A. Lidén. Lärarna ambulerade mellan skolrotarna 81 vecka för varje station. Eftersom det var folkskollärare ville man inte ha "abc‑diarier" De blivande eleverna borde kunna stava och läsa.

Den första kvinnliga lärare som anställdes av socknen var Albertina Rislund, f 1847 i Risliden. Hon kallades Lidén i en del papper. Albertina var inte examinerad, men "duglig och en skönskrivare av stora mått". Hon gifte sig 1885 med soldaten Olof From i Norsjö. Som gift kunde hon inte fortsätta sin tjänst. Dessutom hade en tillfällig seminariekurs i Norsjö 1886 utexaminerat nya lärare, däribland Leonard Lidén, även han från Risliden. Leonard tjänstgjorde som småskollärare tills han gifte sig och blev bonde i Brinken.

1885

Lärarutbildningen tycks ha gett ett lyft för undervisningen. Flera

1886

sockenungdomar fick examen och anställdes. Befolkningen hade hämtat

sig efter de svåra nödåren. Skogen börjar ge pengar ‑ allt bidrar till

en framgång för skolan.

1887

Från detta år finns första inskrivningsboken där Risliden har 23 in-­

skrivna barn.

1897

Folkskolan 24 barn

Småskolan 13 barn

Denna skola är s.k. flyttande. Tyvärr har inte lärarna satt under sina

namn.

1900

Folkskolan 17 barn

Småskolan 7 barn Hilda Edenström

I folkskolan fick alla elever a i flit och uppförande, i övriga ämnen b! Folkskolans kurs enligt Normalplan 1889. Troligen är det P.A. Lidén som gett dessa betyg. Han delade tjänsten mellan Risliden och Svansele. Lidén var känd för att ha stora krav på eleverna.

1903

32 elever. Betygen varierar AB‑C. Lärare Matilda Eklund.

1917

Folkskolan 32 barn 57 inskrivna

1918

Småskolan 25 barn

Av dessa bevistade 51 elever skolan hela läsåret. Denna stora klass undervisades av Signe Andersson. 1‑2:an hade kortare dagar. Antalet läsdagar ht. 105, vt. 90.

1918

Delas klassen. Jenny Sparrman börjar sin långa tjänstgöring i Risliden 1919

1927

Mauritz Ceder tar över folkskolan. Önskemålet om en magister var upp­fyllt. Fortsättningsskolan startade för Rislidens del. Ceder läste på em. 2‑tim/dag med 13‑14 åringar. Det blev bokföring, jord‑ och skogs‑­bruk även för flickorna! Fortsättningsskolan avlöstes av 7:e klass 1948

1947‑       1‑2 15 elever Jenny S‑Lundgren

1948        3‑6 24 elever Ingrid Isaksson

1967‑       1‑2 12 elever Sofia Eriksson

1968        3‑4 15 elever Inger Mattsson

1969‑       Sista läsåret. Skolan dras in

1970       Inger Fällman

1967‑ 1988   10 elever från Risliden i klass 1‑6 åker till skolan i Norsjö.

Största antalet elever 60‑65 st. på 30‑talet.

Givetvis finns ett otal, skolhistorier ‑ mer och mindre sanna. Vi nöjer oss med två ‑ sanna. I början på 1900‑talet tjänstgjorde Kalista Norén som lärare. Hon var samtidigt barnmorska. Man kan ju fundera hur dessa tjänster kunde kombineras ‑ lärarinna på dagen, barnmorska på natten? Verner Eriksson berättade att då han gick i skolan kom ”Talli‑Petrus” springande genomsvettig och ville ha hjälp. Lärarinnan Kalista gav barnen lov resten av dagen. Det hade vi inget emot, enligt Verner. Barnmorskan Kalista gav sig iväg till Talliden. Så fungerade kombina­tionen!

En trettitalshistoria. En elev hade slagit sänder ett fönster. Han förstod att det skulle bli kroppslig bestraffning. På den tiden var byxorna rymliga. Han stoppade sjok av näver dit han trodde det behövdes Resultatet blev över förväntan , . Pekpinnen gick av. Denna historia har berättats många gånger. Den bör få leva vidare.

"FAR OCH SON OCH SONASON DE SVÅGRAR VORO"

Någon gång för länge sedan hade en bygdens poet skaldat strofen ovan. Hur gick det till? Se följande släkttablå!

Johan Gabrielsson 1752 bonde i Norsjö g. 1780

 hh Sara Johansdotter 1762

d Margreta 1782

d Magdlena 1784

d Marta 1800

I      Zachris Olofsson 1747        g 2 ggn. 1811

Margreta Johansd. 1782

2      Pehr Zachrisson 1775        g 2 ggn. 1813

Magdalena Johansd. 1784

3 Pehr Pehrsson 1801               g 1 ggn.  1822

Marta Johansdotter 1800

I samtliga äktenskap föddes barn. Deras inbördes släktskap blev verk­ligen komplicerat. Zachris söner farbröder till sina kusiner...

Med denna start i släktförhållanden är det inte underligt att de flesta på något sätt är släkt med varann. Åldersskillnaden i första genera­tionen (Zachris barn) gjorde att ”Farfarpojkarna” blev ett släktled efter. Därför är släktskap bakåt svår att klarlägga, man får nöja sig med att säga "släkt som Rislien".

Levnadsbeskrivning

Abraham Lundgren

Abraham Lundgren kallades allmänt för en Ensam‑Abram. Han övertog ena halvan av sin fader Abram‑Orsas hemman i Ensamheten. Var en profil i Risliden och många hem finns fortfarande möbler han snickrat. En Ensam-Abram tillbringade mycket tid i bönhuset både med bön och arbete.

Familjen hade förutom sina egna barn även ett par fosterbarn nämligen Anna Gunborg Alice Lundström f den 17/1 1911 i Tvärliden, och flickan Hildegard Viktoria Johansson f. den 24/7 1909 och hon kom från Malå och hennes föräldrar var Frans Oskar Johansson f. 29/7 1874 i Sexdroga Elfsborgs län och hans hustru Hilda Viktoria Brännström f. den 19/8 1889 i ? Sorsele och död den 16/6 1916 i Risliden. Hildegard Viktoria hade även tre andra systrar som dog mycket unga i Risliden. Fadern flyttade 1924 till Malå och efter ett tag så flyttade även Hildegard Viktoria till Malå.

”Slagrutan” och n´”Bränn-Pelle”

Vi har  i det föregående i huvudsak med vissa utvikningar uppehållit oss under

Nybyggartiden och självhushållets era. De förtroendemän som sattes att styra

Kommunen sökte efter måtten av förmåga förvalta anförtrodda pund. Sockenbor

i allmänhet, litade på ”fäderna” och sökte inte efter att få insyn i förvaltningen.

De hade nog med egna bekymmer. Husfäderna timrade  sina hus och grävde sina

brunnar. Innan brunnen grävdes anlitades brunnsvisare, sådana som med slagruta,

skuren från en björkgren var oslagbar i konsten att visa ut vattenådror under markytan.

De kände hur det ”drog”, klykan de höll i händerna vreds mot den punkt där vattenådern flöt fram - och visade var brunnen skulle grävas. Som brunnsvisare blev Per Brännström (n´”Bränn-Pelle”) ofta anlitad. Han kunde förutsäga hur djupt vattenådern låg. Där grävdes brunnen och – för att citera n´”Bränn-Pelle”) –”naturligtvis fick de vatten”….

Byaböner

I byar där man hade lång väg till kyrkan samlades man i hemmen under gudstjänsttid  på söndagarna till byabön, då någon lämplig och för saken intresserad person tjänade som ”läsmästare”. Menigheten lät sig då föreläsas avhandlingar över predikotexter ur någon postilla, vanligast Lutheri, Nohrborgs, Tollessons och andra. I dessa andaktsstunder deltog också familjernas barn. I hem där husfadern höll enskild andakt måste också barnen vara samlade och ”sitta som tända ljus”. Inga undanflykter för att slippa dessa andaktstunder fick förekomma. De livliga pojkarna kände nog lättnad då bönen slutade.

l byn Risliden, där man hade att vandra minst  17 km lång skogsstig till Norsjö by och där man fram till omkring 1920 saknade vägförbindelse, hölls byabö­ner regelbundet i mer än 100 år. Den siste bönprästen i byn var Edvard Persson.  Han fortsatte till 1957 och hade då varit föreläsare vid dessa andakter i närmare 30 år. Under sin tid hade Persson läst bl. a. Hammarstens predikningar ”i tre omgångar”. Detta omtalade  han en antal är före sin död samt beklagade att han på grund av nedsatt synförmåga hade måst sluta sin böntjänst. Han blev den siste som uppehållit denna sekelgamla tradition, inte bara i Risliden utan i socknen.